Jag sa ju att fredagen den 13:e skulle bli en turdag! Idag var jag nämligen på återbesök hos min läkare och fick ett kvitto på att jag är frisk. Hjärtat slår som det ska, dubbla EKG-tester visar att det inte är någon hjärtmuskelinflammation som spökar, och infektionsprovet och övriga blodprover som togs i måndags var fina och positiva.
Vi satt en stund och pratade om varför jag mådde som jag gjorde i början på veckan, och han sa att allt tyder på att det är ett virus jag har haft och att det viruset blev upphöjt till tio efter lördagens totala urladdning. När samtalet var över tittade han på mig, log och sa: ”så har du väl en fråga till?”. Halvmaran. Får jag springa halvmaran? Han sa att han inte hade några medicinska belägg för att förbjuda mig att göra det men att han ”gladeligen skulle skriva ett läkarintyg på att jag bör avstå”, och det var svar nog för mig.
Först kändes det lite tråkigt att missa loppet, såklart, men jag är så gränslöst glad över att jag inte är sjuk och att alla prover var bra. Ett lopp är ett lopp och en kropp är en kropp. Det förstnämnda kommer det fler av, det andra har jag bara en. Eller som min älskade moster uttryckte det och vände upp och ner på allt: ”vad är väl ett lopp…hellre en bal på slottet”. True that.
Jag firade min friska kropp med att träffa en fin vän, dricka ett glas rött (jag, inte hon…hon springer imorgon) och en ljuvlig chèvre med valnötter och honung. Imorgon står jag längs banan och hejar fram er alla som springer, och försöker att inte gråta över att jag inte får vara med. Mental träning XL, säkert nyttigt som tusan.
